Jag kände nyss ett lyckopirr. Och nu kom det ett till. Det liksom fladdrar lite i magen. Så konstigt. Det var längesedan jag välsignades med ett sådant. Ett riktigt pirr i alla fall. Åh vad härligt!

Hejdå du varma, påtvingade, smärtsamma sommar.
Välkommen du svalkande, barmhärtiga, sagolika höst.
Jag har väntat.

Blir det bättre den här gången? Kommer kroppen för en gångs skull, att ge mig lite tid då kraftlösheten inte ligger som en svart, tung filt över mitt sinne? Jag vill känna lätthet igen. Jag vill ha det där självklara som alla andra har. Mitt eget bästa räcker inte till, så nu hoppas jag att du, en gång för alla, kan ge mig det jag ber om.

Varför är det så, att när man har alldeles för mycket saker att göra så vill man bara göra något annat, men när man väl har all tid i världen så kan man inte komma på någonting att sysselsätta sig med?

Ahh, jag klättrar på väggarna snart!

Jag tänkte på en sak alldeles nyss. Jag fotar aldrig längre. Jag brukade göra det hela tiden förut. Jag vet inte varför jag slutade, för jag tycker ju att det är så kul och jag blir så glad av det. Men antagligen så är det det som egentligen allting i världen hänger på - tid. Man har helt enkelt inte tid. Men man får inte tid. Man skaffar sig tid. Så nu ska jag faktiskt börja skaffa mig lite mer tid. Och framför allt lära mig att använda den till saker som jag faktiskt mår bra av och inte onödigt skräp.

Släpp bojorna. För fan, släpp dem bara.

Veckans citat från taxichauffören: "Det är det som är fördelen med att vara människa - man får fela."