pixpaxlisa

I sommar har det hänt otroligt mycket , och jag kan ganska säkert säga att det har varit en av mina roligaste somrar hittills. En av de största sakerna som hände var när jag den 7 augusti gick på Way Out West. Jag var så lycklig den dagen. Stämningen var underbart, vädret var perfekt, även de små regndropparna som kom då och då var bara härliga. Jag fick se underbara band som Mando Diao, The National, Sonic Youth, Franz Ferdinand och Sigur Rós. Lite mindre härliga band var väl Grinderman, fick gå och köpa öronproppar och gå bort ända till Linné för att inte höra Nick Caves skrik. Och sedan närmade sig kvällen och jag blev mer och mer förväntansfull. Broder Daniel. Deras sista konsert någonsin. När det var en ungefär en timme och femton minuter kvar började jag köa. Vi fick riktigt bra platser, en och en halv till två meter från stängslet. Dock stod vi inte i mitten, utan lite åt vänster. Åh, vad fint det var när Henrik Berggren äntrade scenen. Alla skriken, det var underbart. Fast många hade ju lyckats få med sig ölburkar från matställena, och det var mycket knuffandes, fast det gjorde inte så jättemycket. Låtarna var också underbara, speciellt Work och när alla skrek med i Shoreline. Och sedan Hold On To Your Dreams, den var så fin! Och sedan drog det mot slutet, utan att jag knappt lagt märke till det. Kvar stod endast Henrik med gitarren och spelade No Time For Us. Det var så fint.

Dålig kvalitet, I know.